DK Impetus

 

Lördag  kl. 12:00: Hemma i Rydebäck igen. Hemresan igår gick väl…nästan bra. Att köra från centrala London till Gatwick en fredagseftermiddag tog inte en halvtimme som GPS:en först tyckte, utan två timmar. Flyget visade sig sedan vara 1.5 timme försenat (jäkla Norwegian, andra gången på två försök), vilket innebär att sista (vettiga) tåget till Helsingborg hade gått för natten när vi kom fram. Vi lyckades till slut komma med ett tåg till Lund och fick sen ta en taxi därifrån till Rydebäck, och vid 2-tiden på natten checkade vi så slutligen in igen på Hotell Forsberg.

Fredag kl. 22:15: Sitter på det försenade flyget hem och knappar in några rader om fredagen. Sista dagen i England gick också den i turismens tecken för vår del. Vi körde först förbi ett stort köpcentrum (Brent Cross, norr om London) eftersom de har en Arsenal-butik där. Jodå, Frida ville jättegärna ha en fotbollströja. Felix hittade en Apple-butik som sysselsatte honom under tiden.

 

Sen rullade vi in till ”dansarnas hotell” (Park International, vid Gloucester Road) där vi ställde bilen. Sen betade vi i tur och ordning av Victoria’s Secret vid Bond Street (nej, det var inte jag som behövde något där heller), gick förbi Browns Hotel (där vi inte fick något afternoon tea), åkte en sväng förbi Docklands-området och avslutade vår lilla rundtur för dagen på Harrod’s. Sen mötte Ulrika, Rebecka, André & Céline upp utanför sitt hotell, och vi stävade söderut genom södra Londons förorter, en enda lång trafikkö kändes det som. Gud vad skönt det var att lämna tillbaka bilen och sluta köra på vänster sida av vägen för den här gången!

Torsdag kl. 22:00: Jaha, vilken märklig dag det här blev då! Planen var 1) göra stan 2) träffas på afternoon tea, 3) se på danstävling på Royal Albert Hall. Vi lyckades åtminstone med en av dem...

Det började för vår del med att jag var inne kollade på danstävlingens hemsida på morgonen, och där stod det att biljetterna var slutsålda. Vi hade ju inte köpt några innan för att vi lite till mans tyckte att de tar väl ALDRIG slut i en så stor hall? Efter några telefonsamtal kunde vi konstatera att det gör de nog visst det. Ja ja, tänkte vi, det ordnar sig nog ändå. En stund senare kom det ett SMS från Ulrika som förkunnade att det inte skulle bli någon afternoon tea. Browns Hotel ville prompt att vi skulle ha ett eget rum eftersom vi var så många, och ett eget rum kostade minsann rejält mycket extra. Ja ja, tänkte vi, det ordnar sig nog ändå.

Cirka en timme senare konstaterade vi att även den tredje planen, att ta sig in till stan genom att parkera bilen nånstans i utkanten och sedan ta t-banan in var en utmaning i sig. Var i hela världen parkerar man en nio personers Volkswagen? Vi körde genom Barnet, Arsenal (förbi Emirates Stadium) och Hampstead Heath (jättefint område) innan vi till slut hamnade på vår nyvunna favoritparkering i Hampstead.

En kvart senare var vi framme vid Westminster och Big Ben för en första fotostund. Sedan betade vi i rask takt av London Eye (det über-stora pariserhjulet vid Themsens strand), Towern med kronjuvelerna och Tower Bridge. Sen var det väl ändå på tiden att det skulle lösa sig med dansbiljetterna  på Royal Albert Hall (RAH)? Inte då.

På kvällen hade Ann stött på en kille utanför RAH som hade tre biljetter att sälja, ”40 Pund, kontant, omgående”. Vid den tiden hade vi redan gett upp tanken på RAH och planerat om, men efter lite dividerande kom vi fram till att Felix skulle kunna åka dit (med André & Céline, i så fall). Men vår betänketid var alldeles tillräckligt lång för att biljetterna skulle försvinna igen, så det blev alltså ingen RAH för Felix heller. Ja ja, det får vi ta någon annan gång! Istället blev det thaimat för oss nere vid Chinatown, jättegott. Medan Ann, Jacob, Linn och Rebecka roade sig inne på slottet, ack ja... :-)

Onsdag kl. 22:05: Och nu är vi hemma på hotellet i Chingford igen! Först blev det en dryg timmes resa från nordöstra till västra London, förbi Docklands, Towern, Trafalgar Square, Picadilly Circus, Hyde Park och slutligen Park International Hotel i South Kensington. Där släppte vi av Ulrika & Rebecka tillsammans med André & Célines resväskor. De skulle in och träffa Célines bror på stan och komma till hotellet lite senare.

 

Efter att ha släppt av dem rullade vi ca hundra meter till ett Holiday Inn-hotell där det fanns ett parkeringshus, men se där lyckades vi inte knöla in vår stora bil trots ivrig hjälp från hotellpersonalen. Så vi gav upp och rullade en bit till, till en Sainsbury’s (typ ICA Kvantum) i närheten där vi kunde parkera som kunder i upp till två timmar. Men säg den glädje som varar, för vi insåg ju ganska snabbt att två timmar var alldeles för kort tid för att åka in till stan. Så efter ett kort rådslag satt Jenny, Frida, Felix och Jacob på Starbucks medan jag vandrade ut i Kensingtons kvarter i jakt på en parkeringsplats.

 

Det tog inte så många minuter att hitta fram till en i ett av alla bostadskvarteren där man kunde stå i upp till fyra timmar om man bara kunde hosta upp med 18 pund. I mynt, såklart… Så efter att ha köpt lite kex för 1 pund inne på Sainsbury’s och fått en massa växel i retur var parkeringsproblemet löst, och ett par minuter senare satt vi alla i en taxi in mot Picadilly Circus. 

 

Därifrån promenerade vi i "högervarv" längs Regent Street och Carnaby Street upp till Oxford Circus, därefter längs Oxford Street och sedan genom Soho ned till Cambridge Circus, vidare till Covent Garden (förbi Pineapple Dance Studio, förresten) och slutligen tillbaka via Leicester Square till Picadilly Circus igen. Och så en avslutande lite tur till Fortnum & Mason innan vi till slut fick tag på en taxi igen. Jag kanske ska tillägga att promenadvädret var alldeles enastående vackert? Runt 20 grader och lite soldis.

Hemresan ville sedan GPS:en envist att vi skulle ta samma väg tillbaka genom centrala och östra London, men jag var lika envis tillbaka och styrde bilen åt nord-nordost genom Bayswater och norrut. Inte för att jag visste exakt vad jag höll på med, men jag var rätt säker på att vi skulle få se lite mer av London och att det inte skulle vara en oändlig omväg.

 

Efter en dryg kvart hamnade vi i Hampstead, en liten välmående idyllisk förort någon mil norr om centrum. Inte för att vi visste något om Hampstead, men det stod MAT på en skylt och P på en annan och vips så var vi där. En lyxig Subway-macka senare (jo, vi var hungriga och det var bråttom!) så promenerade vi gatan upp och igenom ett köpcentrum, in i bilen och cirka 45 minuter bort till Brentwood igen för att släppa av Jacob, och sedan 20 minuter tillbaka till Chingford och zzzzz.

 

Onsdag kl. 12:00: Nu rullar vi mot London! Via en bankomat i Brentwood och sedan till Holiday Inn i Brentwood för att plocka upp Jacob. Linn kan tyvärr inte följa med för hon måste visst plugga. Stackars Procivitas-elever, tufft liv .

 

Onsdag kl.11:40: Jaha, då var det färdigtävlat för våra Impetus-par för i år i England. Felix & Rebecka gick som väntat inte vidare. Efteråt kunde vi i alla fall konstatera att de fick SJU kryss i Standard, att jämföra med det enda krysset som de fick i Latin. Intressant, då det brukar vara helt tvärtom. Min reflektion efter att ha sett dem båda dagarna var dock att de såg betydligt mer trygga ut i sin Standard, medan Latin-dansen kändes mer osammanhängande.

 

Onsdag kl. 11:20: Vi sitter i Brentwood Centre igen. Idag är det bara Felix & Rebecka som ska tävla, så det är bara jag, Jenny, Ulrika och Frida som är med. Vi konstaterade på vägen hit att vi åkte på rätt håll, för morgontrafiken in till London var ju direkt förfärlig. För vår del rullade det på rätt bra, även om det var lite trögt från motorvägen den sista biten in till Brentwood.

 

Men nu har vi nummerlappen på plats, vi fick tag på en extra säkerhetsnål till slut, vi lyckades skrapa ihop kontanter så att alla kunde komma in (250 kr per person, även barn...), Rebecka har sin nya svarta klänning på och Felix har sin nya frack. Och nu är de på golvet i en tango.

Och de är jättefina och jätteduktiga även om de förstås med största sannolikhet inte går vidare idag heller....

 

...vilket innebär att min nästa ångest kan ta vid, nämligen hur vi ska ta oss in till London på ett vettigt sätt. Jag är inte så jättesugen på att köra med vår niomannabuss hela vägen in i centrum och snurra rundor, men å andra sidan är det rätt meckigt med allt bagage som ska till nästa hotell (Ulrika, Rebecka, André & Céline lämnar Chingford för ett city-läge) om vi inte har bilen. Ja ja, vi får väl se hur det slutar!

Tisdag kl. 21:30: Skönt att vara tillbaka på hotellet igen. Innan vi rullade iväg fick jag en liten önskan uppfylld; att få se en engelsk fotbollsmatch igen. Det var länge sedan sist, men nu fick jag åtminstone se 30 sekunder av den rafflande upplösningen mellan Brentwood Town FC och Sudbury i...nån form av regional amatörliga. Det var nog drygt 50 personer som såg eländet, och jag stod på tå utanför staketet och lyckades i alla fall få en bild på det... På TV:n spelar annars Arsenal mot Napoli, bara några kilometer härifrån, men man kan ju inte vara överallt!

Tisdag kl. 19:45: Det finns en kille här som heter Greg. Hans namn är nog det mest upplästa under hela dagen, men ingen lägger märke till honom. Det är Greg som spelar musiken här. Han gör det helt utan synlig inlevelse, och han tittar väldigt sällan upp mot dansgolvet. Men han spelar i alla fall musiken, från morgon till kväll. Och inför varje rond, varje heat så säger speakern ”Thank you Greg”. Och när jag frågade Felix om han visste vem Greg var så hade han ingen aning. Här är en bild på Greg, mannen längst till vänster i sekretariatet.

Tisdag kl. 19:05: Jag har varit ute på en ny promenad, den här gången i området Bishop’s Hall precis bredvid Brentwood Centre. Min bild av att detta är en typisk brittisk förort förstärktes i kubik. Och alla som bor här är antingen pensionerade vithåriga tanter med en liten hund, eller 40-åriga män med en tatuering på armen och två barn i släptåg. Och de är väldigt glada för uniformer i England, allt från skoluniformer till fotbollskläder till scoutdräkter vandrar förbi här i flygande fläng.

Tisdag kl. 17:15: Att döma av finalerna i ungdomstävlingarna här så går Ukraina, Kina, Ryssland och England mot en ljus framtid inom tävlingsdansen. Det är en klar övervikt av par från de länderna. Ukraina har ett helt gäng par på plats här, och på en av läktarna på kortsidan är det rätt fullt med ukrainska supporters. Huliganer? Nä, knappast. Men de får åtminstone lite fart på en annars ganska trött tillställning. Här är välfyllt på läktarna men verkligen inget drag. Lite trötta, gäspande applåder delas pliktskyldigast ut mellan heaten.

 

Tisdag kl. 16:40: Nu har vi fått oss ett smakprov av det Brentwoodska köket! Vi tog oss i samlad trupp (9 personer i bilen plus två promenerande) upp till Brentwoods centrum och deras kulinariska stolthet ”Pizza Express”. Faktiskt bättre än det låter, men utbudet var mer generellt italienskt än bara ”pizza” och så var väl servicen allt annat än  ”express”. Ett bättre namn på stället hade varit ”Diverse gott italienskt käk i fin miljö med långsam indier som sköter serveringen och försöker reda ut en komplicerad nota”. Eller kanske ”Brentwood Bombay’s Italian”? Nåja…

Tisdag kl. 14:15: Jag har nu varit borta i Chingford igen och hämtat André & Céline. Den här gången körde jag rätt i båda riktningarna och då tog en enkelresa cirka 25 minuter.

 

Intrycket är att Brentwood är en väldigt typisk brittisk förort i hjärtat av Essex, kan man nog sammanfatta det som. Väl i byn lyckades jag hämta ut lite välbehövliga kontanter och ta mig tillbaka igen lagom för att få veta att Felix & Rebecka inte hade gått vidare.

 

Våra svenska par har väldigt svårt att hävda sig i internationell konkurrens, kan man ju lätt konstatera. Vi behöver fler par, tuffare konkurrens, mer träning, bättre träning o.s.v.

Tisdag kl. 11:00: Jacob & Linn gick inte vidare från första omgången, och de är rätt besvikna på det märker man. Men det ÄR ett stort steg att ta från de små svenska tävlingarna med svensk konkurrens till stora internationella tävlingar med hundratals par som är vana att stångas i stora heat. Det handlar om att synas mycket på kort tid och på ett bra sätt, och där har nog alla våra svenska par en bra bit kvar.

Tisdag kl. 10:00: Det är en STOR tävling det här. I Junior-klassen där Felix & Rebecka tävlar är de 135 par. I U21-klassen där Jacob & Linn tävlar är de 150 par. Och i Amateur-klassen, där både André & Céline och Jacob & Linn tävlar är de drygt 250 par. Och klassen på paren är väldigt hög. Att något av våra par ska komma på pallen här är ungefär lika sannolikt som att Barbapappa flyger in från taket och serverar alla en Gin & Tonic. Och sånt händer ju då och då!

 

I taket hänger ett antal flaggor: Danmark, Brasilien, Sydafrika, Spanien, Jamaica, Kanada, England, Australien och Tyskland. De verkar inte alls ha någon koppling till var dansparen kommer ifrån, där det är dominans av England, Ukraina, Kina och Ryssland. De slängde nog bara upp några udda flaggor, helt enkelt!

Måndag kl. 19:30 (UK tid): Vi sitter nånstans över norra Holland i Norwegians flyg från Köpenhamn till Gatwick. Vi är på väg till UK International Open 2013, eller vad tävlingen nu heter. Det är första gången våra adepter ska få dansa på engelsk mark i alla fall, och för övrigt första gången de är på engelsk mark överhuvudtaget.

 

Resan hittills har gått bra sånär som på att flyget är ca en halvtimme försenat och att vi har glömt Felix WDSF-ID. Efter lite panikartad kommunikation med släktingarna där hemma hoppas vi nu att någon kan ta sig in i vårt hur under kvällen, fotografera kortet och skicka över bilderna till oss. Det vore ju en LITEN smula synd om det blev problem för dem att få dansa imorgon… Annars är det väl mest att köra en niomannabil i vänstertrafik som ockuperar mina tankar just nu. Det känns ju inte helt självklart att det ska gå bra…